Sockersött och gripande.
Klassiskt och stilfullt.
Svulstigt och pompöst.
En helt vanlig herdepojke som på grund av storpolitiska komplotter förlorar allt – möter mystisk ung blyg flicka med världens öde på sina axlar. Tillsammans ger de sig ut på en resa där de stöter på allt från präster och munkar som lämnar sina kapell för att bistå laget, kvinnocharmerande tjuvar som förlorat minnet, magiker, köpmän, riddare och inte minst söta små talande djur – allt ackompanjerat med intensiv orkestermusik som ramar in den ostiga storyn om den lilla människans goda kamp mot ondskan och makten. Square Enix så som vi uppväxta på 90-talet är vana med att se dem, och ja trotts alla gamers vid det här laget nästan anser att det vore vara skottpengar på recensenter som använder denna uttjatade fras: detta är ett Square Enix som återvänder till sina Final Fantasy rötter a’la I-IX. Framförallt bär spelet i både stil, karaktär och utseende starka drag av upplagorna IV – VI samt Nintendo DS remaken av FFIII.

Spelet är helt enkelt i allt väsentligt ytterst reaktionärt i ordets alla bemärkelser.
Möjligtvist kan man ana en tillstymmelse till nyskapande i stridssystemet som framförallt snabbar upp causalstriderna med sitt Bravely/Default-system som innebär att man kan debitera eller kreditera upp mot 4-rundor, men på det stora hela är detta som att återvända till valfritt jrpg från 90-talet och upptäcka att ingenting egentligen har förrändrats. För min del är detta någon oerhört positivt. Jag tillhör dem som med växande skepsis tagit mig igenom FF; X-1, X-2, XII och XII-2 och undrat när nästan XII ska dyka upp på marknaden. Så du som liksom jag gillar speltillverkare som arbetar enligt principen: if it ain’t broke – why fix it?, kommer att älska detta stora äventyr i det lilla formatet på 3DS. Medan ni som kommit att föredra den amerikanska rpg-utvecklingen nog kommer finna detta allt för konservativt för er smak.